Det händer att musiker försöker upprepa framgångar genom att mer eller mindre kopiera vad som gick bra senast. Saxofonisten Nils Berg fungerar inte så. Hans grupp The Stoner har hittills profilerat sig med en ung och annorlunda svensk jazz som i sig säkert skulle hålla för ännu en skiva. Men Berg fortsätter att utveckla musiken.
Den här gången har man huvudsakligen spelat in helt live i en liten studio strax utanför Prag. Tämligen oväntat, bara det. Men här kommer också en friskt flödande musik där Bergs avväpnande, snudd på naivistiska melodispråk går från klarhet till klarhet. Pianisten Jonas Östholm, trummisen Jon Fält och basisten Nils Ölmedal hugger in med en spontanitet och ett musikaliskt omdöme som fullständigt levandegör såväl originallåtarna som den enda covern: Leonard Bernsteins ”The Jet song” från ”A West Side story”.
Det är händelserikt – men inte som självändamål, utan med siktet stadigt fixerat på musiken, dess intentioner och bärande moment, hur den ska gestaltas och nå fram. The Stoner har alltså inte på något sätt bytt identitet, men av ”Hat music” att döma skulle gruppen utan tvekan offra framgången för musiken.
Bästa spår: ”Något bortom bergen”
Johannes Cornell, DN

Jazz är jazz är jazz
Nya Stoner-skivan har tagit mig med storm, det är en strålande skiva gruppen gjort. Men riktigt vad det är som gör skivan så bra är lite svårt att sätta fingret på. För på sätt och vis är det inget nytt under solen. Gruppen företräder ingen ny inriktning inom jazzen, det är "bara" superbt spelad jazz: poetiskt och rakt spelad, om man med rakt menar att musikerna inte ekvilibrerar i långa knepiga solon. Poesin finns där hela tiden, en berusande sådan. Möjligen kunde man klassificera musiken som indiejazz, en term med oklar definition, men som i alla fall säger något om attityden. Gruppen kikar nämligen inte över axeln för att kolla in vad som är rätt och coolt, musiken sitter där den sitter med självklar grace.
Att det blivit så lysande har till stor del med den överväldigande spelglädjen och de fina låtarna att göra, som alla utom en är signerade Nils Berg, gruppens rörblåsare. Men The Stoner är i första hand en grupp, vilket lägger ytterligare en pusselbit till det strålande resultatet. För när det fungerar gäller den gamla devisen: helheten är mer än summan av delarna. Musikdiggare: Missa inte denna skiva!
Andreas Lagercrantz, Lira

Upptakten ”I skogen” är finstämd med impressionistiska klanger i ett utsökt ensemblespel. Nils Berg, saxofon och andra blåsinstrument, pianisten Jonas Östholm, kontrabasisten Nils Ölmedal och trumslagaren Jon Fält – de är alla förstklassiga musiker med ett samfällt språk. Nästa stycke, Voodoo girl, är mer uttalad jazz med genuin afrorytm. Dansanta karibiska rytmer, bebopfraseringar, Monkdissonanser, arketypiska melodislingor parallellt spelade av blåsinstrument och piano… Nils Bergs val av interpretstycke är ett lyckokast: Bernsteins Jet Song ur West Side Story, laddad med ungdomlig gnista och desperat gängmentalitet i gettot.
Ingrid Strömdahl, SvD

The Stoner fångar lyssnaren
Uppmärksammade svenska kvartetten The Stoner tar med lyssnaren till jazzens 1960-tal när allt var möjligt på nya albumet Hat music, inspelat live i en liten studio på tjeckiska landsbygden.
Med andra ord anknyter The Stoner och dess frontgestalt och saxofonist Nils Berg till jazzens mer fritänkande ådra, där stämningsmåleri och personligt uttryck är betydligt viktigare än virtuoseri och konventionellt skönspel.
Musiken på Hat music går en suverän balansgång mellan soloinpass, kollektiv improvisation och Nils Bergs komponerade teman, utan att skarvarna kan urskiljas. Här finns ett avväpnande naivistiskt drag i det stundtals pantomimiska, lätt skruvade utspelet, men också vemodsfyllda stråk av folklore och som sagt något av 60-talets nyfikna jazzestetik - nästan så att musiken hade platsat till någon nya vågen-film.
Som lyssnare fångas man från första stund av den lågmälda folklyriken i öppningsspåret I skogen, sedan roas man och utmanas i sina föreställningar om hur jazz ska låta, av en av de profilstarkare grupperna på senare års svenska jazzscen, jämte EST och några till.
Ulf Gustavsson, UNT

Lustfylld kvartett
Det är svårt att exakt sätta fingret på varför det låter så lustfyllt kring den här kvartetten.
Nils Berg, tenorsax, basklarinett, flöjt, Jonas Östholm, piano, Nils Ölmedal, bas, och Jon Fält, trummor, revolutionerar inte jazzen, men åstadkommer ändå hettande kinder hos lyssnaren.
Kanske är det närheten, lystern, sinnligheten eller den självklara kontakten mellan myllan och månen. Nya skivan är inspelad på tjeckiska landsbygden, merparten av låtarna är skrivna av Berg, förutom en alldeles lysande tolkning av Bernsteins The Jet Song – samt en misslyckad tolkning av Blondies 80-talshit Heart of glass, som blir det sensationella live-spåret Mitt svenska hjärta. Slutresultat: hjärtklappning.
Björn Stefansson, VF

Den här kvartetten påstås vara de tyngre representanterna för det nya i svensk jazz.
Det är inte fråga om friformjazz, utan det mesta verkar vara noterat. Alltså är det en relativt njutbar musikform det här ungdomliga bandet presenterar. Gävlebördige trumslagaren Jon Fält och basisten Nils Ölmedal är samspelta och ger stort utrymme och trygghet åt rörblåsaren Nils Bergs och pianisten Jonas Östholms infall på det givna harmonimönstret.
Det är vacker musik och långt ifrån friformjazzens många gånger meningslösa utsvävningar.
Ibland verkar kvartettens uttryckssätt alltför snällt och välanpassat för att motsvara epitetet det nya inom svensk jazz.
Björn Berge, Dagbladet

Nils runs the kobbar och skär down
Det var för tidigt. I våras när Hat Music ramlade ner från hyllan var det lite för tidigt. Vindarna var för kalla och kobbarna var för obefolkade. Nu när sommarregnen torkar i sommarsolen låter det så mycket bättre.
Det är något väldigt klassiskt över Nils Berg och hans orkester The Stoner. Det är vacker blå jazz, men det ekar inte nostalgiskt tomt. Snarare hör vi lite afrorytmer, lite nu svensk jazz. Men jag skulle heller inte bli förvånad om Monica Zetterlund skulle kunna börja sjunga till. Det låter vackra svenska havsstränder, bryggor och sommar.
De åkte till Tjeckien för att bli friare när de spelade in och gjorde färdigt allt live under några dagar på landsbygden. De spelade för att få ihop varandra och det hörs.
Nils ligger och väntar på de andra. Jonas Östholms pianotoner sveper fram bakom kobbar och skär (Något bortom bergen) och Nils möter honom med sax, klarinett och flöjt. De följs åt, långsamt eller tittar i ögonvrån och skyndar på. Nils fräser i munstycket och det sprutar saliv, som blir ett eget självklart fräsande instrument.
Rytmen suger och rycker i lugnet. Det är den vackra svenska sommarnatten som väller fram, men i horisonten hör vi cumulonimbusmoln torna upp. Vi får aldrig känna dem fälla ut sin last under Hat Music, men mot huden är de som en stickig sommardag där vi vet att de snart kommer (Sport).
Det är väl sammanhållet och otroligt klart ända till slutet när de stämmer upp till kampsång mot The Sharks.
Someone gets in our way, someone don’t feel so well!
Here come the Jets!
Little world, step aside!
Better go underground!
Better run, Better hide!
( Leonard Bernstein/Stephen Sondheim The Jets Song)
I sammanhanget där de hela tiden blått blickat mot horisonten blir det en kamp mot väderkvarnarna, för det är knappast ett skinnjackeklätt slag mot etablisemanget, snarare en harmonisering med rådande jazzklimat. När det dessutom mynnar ut i utmärkta, men svala
Mitt svenska hjärta är jag osäker på vad de egentligen vill.
Men det är en riktigt bra skiva. The Stoner visar återigen varför där en av orkestrarna att lystra särskilt till i jazzsverige.
Kal Ström, dagensskiva.com

Blev lite kär i The Stoners The new pink när den kom för ett par år sedan. Och ofta när man har hajat till inför något sedan det, har det där rätt ofta också funnits någon koppling till bandet eller, ja, får man säga frontmannen, Nils Berg. Och rätt höga förväntningar på Hat music infrias också relativt snart. Det känns som att både anslaget av jazz tränger sig djupare in i den tradition som The Stoner håller på att mejsla ut till sin; den nordiskt vemodiga tonen tillsammans med det lyhörda samspelet och den spefulla spelglädjen. På samma gång naivt och minimalistiskt, utsökt illustrerat på omslaget, och intellektuellt eftertänksamt. Det är nästan som att man sitter och tycker sig ha hört skiften och vindlingar förut, men oavsett vilket är det något man omfamnar gång efter annan.
Magnus Sjöberg, Groove